Third Time's The Harm / Tredje Gången Förspillt

Day 550, 02:36 • Published in Sweden Sweden • by josefstark
READ THIS FIRST
(Before scrolling down)

This article contains both the original English version and a Swedish version.
Since the matter issued in this article is mainly directed towards the Swedish population, I’ll have the Swedish version published normally. I wanted to try something new, so for my international readers the English version will be available in a more visually pleasant edition here:

Third Time's The Harm

Also, since it’s a quite lengthy article, I advice you to take one or several pauses in between instead of just reading a bit, eyeing the article and then giving up. In any other case, just read on through.
Thanks!

Tredje Gången Förspillt

Det fanns en tid för länge sedan, i början av betan, då Sverige var ett av de få länder i den nya världen som alla såg upp till, både av respekt och av avund. Då blomstrade vårt land i populationsboomen som våra största forum bidrog till.
Detta gav oss ett försprång och en oproportionerligt överlägsen mängd aktiva spelare i förhållande till andra större länder. Detta gjorde att vi så fort krigsmodulen släptes kunde börja kriga, och vårt första mål som var Danmark erövrades på 3 dagar, efter att den dåvarande danska presidenten, som då hete Wheelchairman (Grev Per), i skuggan av den oundvikliga svenska attacken ville provocera oss och publicerade i sin tidning en upptäckt som gjordes utav det danska vetenskapsministeriet. Svenskar var tydligen inte vanliga människor (homo-sapiens) utan en egen art som han kallade ”Homo-Swedes”. Detta strödde som planerat på den svenska ilskan och artikeln raderades och Grev Per bannades över en dag. Detta ses fortfarande som en huvudorsak till den svenska invasionen av Danmark. Den verkliga orsaken är, som med alla de andra krigen Sverige har fört, att vi helt enkelt bara vill kriga för krigandets skull, för de territoriella vinningarna och möjligtvis för lite uppvisning.

Jag har skrivit mycket om relationerna mellan Sverige och Danmark men jag har även publicerat mycket om de två krigen som vi har utkämpat mot Tyskland.
Det är nämligen Sverige/Tyskland-konflikten som har väckt mest skepsis inom mig gentemot det svenska sättet att föra sig på den internationella politiska arenan.
När Sverige för första gången krigade mot Tyskland så var det för att Tyskland desperat behövde någon att alliera sig med, för att skydda sig emot de växande och mycket verkliga hoten från länder som Nederländerna och Österrike. Sverige var ett av de första länderna som de skickade förfrågan om MPP till men vi var alldeles för rädda för att göra det enda landet som stod mellan oss och dominans i Europa till en allierad och därigenom ”låsa in oss”, så vi bad tyskland leta efter allierade någon annanstans. De enda som svarade på deras rop var Pakistan och Indonesien. Och när den tyska kongressens förslag om MPP med de två länderna nådde Sverige så fick vi äntligen det vi väntat på: en god nog anledning att anfalla.
Detta var fortfarande ganska tidigt i betan och vi hade vårt försprång kvar. Sverige anföll Tyskland och kriget var över efter 20 dagars stridigheter och Sverige vann ännu ett krig. Vi gav Tyskland tre regioner och lät de existera som ”självständig” stat på några villkor: Tyskland skulle gå med i en MPP med endast Sverige och ingen annan. Länderna skrev även under en nonaggressionspakt och ett handelsavtal med 0 % handelstaxa. Dessutom blev Tyskland skyldigt att betala Sverige för hela kalaset, närmare bestämt 500 Gold.

Vad som händer i mellankrigstiden här är höljt i dunkel, men vad som är allmänt känt är att Tyskland förklarar krig emot Polen. Sverige, som nu är militärt allierad med Tyskland enligt kontraktet som skrevs under efter det första Sverige/Tyskland-kriget, borde bistå Tyskland med förnödenheter och trupper, men vad som istället händer är att Sverige skickar ned soldater för att slåss på polackernas sida och emot tyskarna, emot våra allierade alltså. Trots det svenska stödet och även lite hjälp från USA och Tjeckien på Polens sida så lyckas Tyskland emot alla odds ta över Polen. Kriget hade pågått länge och man kan mer eller mindre säga att båda stridande parterna var förlorare. Tyskland har nu vuxit sig till något som liknar sin forna form, rent territoriellt sett, vilket egentligen är helt poänglöst.
På den här tiden fanns det inga resurser och det man fick för att ta över ett land var deras infrastruktur (om det fanns någon att tala om), en statskassa (om den inte tömts i sista stund) och sist men inte minst deras befolkning. Det är det sistnämnda ”krigsbytet” man ska passa sig för, av den enkla anledningen att ingen vill bli erövrad, inte du, inte jag, inte våra vänner och inte heller de som du kallar ”fiender”. Alla de nämnda kommer att göra livet så surt för ockupanterna att de önskar de aldrig satt sin fot i deras hemland från första början.
När Tyskland tog över Polen verkade det som om det endast fanns ett tiotal aktiva polacker, detta var förmodligen sant, men vad Polen lyckas göra nu är helt utom denna värld. I ett ockuperat stadium lyckas polackerna värva hundratals nya medlemmar på bara en vecka, och då det tyska valet kort därefter kommer så har polackerna en tydlig majoritet och tar över Tyskland inifrån. Nu påbörjar polackerna tunga vedergällningsaktioner. Man trycker frenetiskt upp miljoner tyska d-mark. Inflation och ekonomisk kollaps drabbar snart landet. Sveriges vänliga gest att lätta inflationen genom att köpa upp tysk valuta hjälpte föga, och när Sverige slutligen känner sig mer eller mindre tvungna att göra något åt situationen och för en gångs skull hjälpa sin allierade så bestämde man sig för att kriga lite.

Det ska nämnas här att Sverige mer eller mindre var i maskopi med polackerna. Tillsammans gjorde man nämligen upp att Sverige skulle ta över Tyskland plus de erövrade polska regionerna och hålla på territoriet till dess att Resistance War-modulen släppts och polackerna kunde få tillbaka sina regioner igen. Detta lovades lite halvhjärtat (nästan inte alls) även Tyskarna.

När så småningom Sverige i det andra Sverige/Tyskland-kriget klampade in i Tyskland så hade omvärlden fått nys om vad som försiggick i Europas norra trakter. Hela FIST (Formidable International Security Treaty), som främst innehöll Pakistan, Indonesien, Iran och Turkiet tillsammans med Italien och ett antal länder till gick med och stred emot Sverige.
Problemen hopade sig på de tyska slätterna, och vad som såg ut att vara ett enkelt ”befrielsekrig” slutade i en kamp om överlevnad. Sverige gick snabbt in i en vägg och fann sig i försvarsläge.
Jag arbetade som utrikesminister vid det här tillfället och jag talade med många på den motstridande sidan. Det uppenbarade sig snabbt att Sverige inte var ensamma om att vilja ”befria” Tyskland och Polen. Jag tänkte att det kanske skulle gå att lösa det här på ett bättre sätt om båda parterna nu slogs för samma mål. Istället för att bränna sinnessjuka mängder Gold för att erövra en region som ändå skulle återgå till motståndaren morgonen därefter så kunde man ju avsluta kriget och lägga pengarna och energin på en lite mer subtil lösning. Ingen var intresserad och den ena sidan hävdade ständigt att den andra inte hade rätt att göra som de gjorde mot det tyska och polska folket. Det var som att se två hundar stå och skälla mot deras egna spegelbilder.
Kriget vände många gånger men det slutade med att Sverige tog sig helskinnat igenom det hela. Och krigsbytet då? Jodå, det blev inte bara en jäkla massa ödemark utan även en sjuhelvetiskt massa folk, både tyskar och polacker. Minns ni det jag sa om erövrade folk?

Det som märktes först var att Sverige hade fått två nya officiella språk, polska och tyska, danskarna fick hålla sig till engelska. Sedan dök det upp två nya partier i Sverige. Det ena var DGIN (Danish and German Independence Now) och PSF (Polish Secession Front).
Polackerna var många fler än tyskarna och de var onekligen ett hot mot rikets säkerhet, utan tvivel. Tur var det väl då att vi hade så goda diplomatiska kontakter med dem så att vi kunde samtala. Det märktes helt klart vilka som tjänade på hela den här ”incidenten” som jag ändå vill kalla det. Om man tittar på vad alla fick när så småningom RW-modulen kom och Sverige blev tvungna att göra handling av de löften som vi gått i krig med.
Sverige blev av med polackerna, som garanterat hade tagit över Sverige inifrån om de inte fått sitt land tillbaka. Det erkändes sedan utav polackerna att de redan hade planer på att göra just detta om allt inte gått som de tänkt, de var absolut kapabla till det, och det var väl ett under att vi lyckades hålla de utanför kongressen under tiden RW-modulen var på väg, eller var det?
Tyskarna fick fem av sina ursprungliga regioner och skulle sedan få de resterande (exkluderat Schleswig-Holstein) efter att man var klara med Operation French Toast som just hade inletts, med tyskarna kunde man faktiskt kräva lite med tanke på att de inte hade lika mycket att hota med. Danskarna å andra sidan blev lämnade utanför förhandlingarna och fick i vanlig ordning ingenting alls.

Det som ofta nämns i dealen mellan Sverige och Tyskland, och som många gånger är en stor källa till problemen länderna emellan, är regionen Schleswig-Holstein. Den är mycket rik på vete (grain). Tyskland har tre sådana regioner och Sverige har ingen, detta betyder alltså inte att vi är utan inhemsk veteproduktion, vi har 7 stycken regioner (inräknat de danska) med normal veteåtkomst. Det finns 21 företag i Sverige med totalt 41 anställda som producerar vete i dagsläget. Det kan ju jämföras med de 4 svenska järnföretagen med lika många anställda, plus ett rumänskt med 18 anställda som samsas i EN region med normal järnåtkomst.
I vilket fall som helst så utfördes en omröstning i regeringen om man skulle göra kontrakt av dealen eller bara låta det bli ett löfte. Man bestämde att det räckte med ett löfte, det fanns nämligen en underliggande avsmak för kontrakt hos de flesta vid den här tidpunkten, då Erepubliks admins tydligt sagt att de inte tänker blanda sig i några kontrakt och att det är upp till de inblandade parterna att upprätthålla det som skrivits under på. Med andra ord så var det bättre med ett löfte då ett kontrakt i praktiken bara var något man själv kunde fastna i, och det ville man ju inte i det här fallet.
Fem regioner släptes till Tyskland och de andra skulle lämnas tillbaka så fort man hade krigat klart i Frankrike, Schleswig-Holstein hade bestämde man sig för att behålla, detta var allt som man bestämde, detta blev Sveriges löfte till det tyska folket.
Kriget mot Frankrike gick inte så bra som man planerat, trotts att hela ATLANTIS stred, där inräknat den tyska armén som fått order av sin befälhavare att påskynda en svensk seger. Den 28 december röstades ett fredsfördrag med Frankrike igenom och accepterades, kriget var över.

När så tiden var inne för att släppa Tysklands regioner så blev det inte riktigt det resultat man hade förväntat sig av löftet, man tummade lite här och var och överlämnandet blev riktigt segt, så segt att det till slut stagnerade helt, då hade man gett Tyskland EN region. Den då tyska presidenten DKN försökte nå den svenska presidenten, som då var Toothpaste, men han var onåbar och kommunikationen rostade igen helt. Skulle det tyska folket någonsin få sitt land tillbaka? Det verkade inte som det.
Det svenska löftet hade underminerats och tyskarna blev ständigt fösta åt sidan.
DKN träffade den indonesiska presidenten IRL för att ta ett par öl, de pratade mycket och då det sista försöket till att kontakta Sveriges president Toothpaste inte besvarades så beslöt de sig för att planera befrielsen av Tyskland på egen hand. DKN skulle få hjälp utav Indonesien och PEACE GC men han klargjorde för dem att Tyskland skulle förbli neutralt och alltså inte gå med i PEACE GC, som så många hela tiden trott, detta accepterades och planerna för Operation Burning Spirit (OBS) sattes i verket.
OBS gick ut på att starta RW i samtliga tyska regioner som var i svensk ägo, även Schleswig-Holstein, Sverige hade inte hållit sitt löfte, det var allt eller inget. Operationen var mycket lyckad, och nu var så äntligen hela Tyskland enat och befriat.
Hemma i Sverige var det såklart bittert. Hur kunde tyskarna behandla oss såhär, vi som lovat dem?
Två månader passerade och Tyskland röstades in i ATLANTIS den 24 mars, både Sverige och Tyskland hoppades att detta skulle förbättra relationerna de båda länderna emellan och sätta stopp för konflikten.
Det började nu spritta i svärdsarmarna hos det svenska folket. De senaste månadernas oroligheter, klavertramp och brutna löften hade spridit en våg av missnöje genom riket. Det var många som tog tillfället i akt att få lite uppskattning och berömmelse från den oroliga befolkningen genom att vigla upp den ännu mer eller att helt enkelt gå till val med löfte om krig. Folket jublade då Kalle Holm gjorde sina planer allmänt kända, den som sade emot nu skulle få hela svenska folket emot sig. Kuggarna i den svenska krigsmaskinen hade satts i rörelse och när den så småningom har får tillräckligt med momentum vet vi alla att den inte kan stoppas. Krig hade lovats och krig skulle det bli, det var ett löfte, och löften tummar man inte på.

När så löftet skulle infrias så stötte man fort på ett problem: Tyskland var medlem i ATLANTIS som passiv medlem. Om vad detta innebär är det föga dokumenterat. Ibland har man sagt att en passiv medlem inte har någon rösträtt i val som utförs i ATLANTIS och att det efter en månad av passivt medlemskap ska utföras ett nytt val där det då avgörs om landet ifråga ska stanna kvar eller inte.
Om man läser kontraktet[1] som alla medlemsländer skrivit under på och samtycker med så ser man att det inte står något om ”passiva medlemmar”, antingen är man medlem eller så är man det inte.

ARTIKEL 1, punkt 1 (Att bli medlem)
Vilket land som helst får gå med i alliansen med ett majoritetsbeslut på 4/5.

Längre ned…

ARTIKEL 2, punkt 1 (Att välja en representant)
Varje medlemslands president kan utnämna en representant som tar presidentens plats (röst) i omröstningar.
Varje lands representant (president eller ej) har en röst i varje val som äger rum. En röst per land.

Så står det skrivet och det är vad alla har undertecknat och godkänt, Tysklands nuvarande president Starkad Rorlikson likaväl som våran Kalle Holm.
Detta var som sagt ett problem, att ett land vill förklara krig mot ett land i samma allians, så Sverige ställde ett ultimatum till ATLANTIS ledning då det gick för sakta att få Tyskland utröstat ur alliansen, det var definitivt inte majoriteten som ville detta.
ATLANTIS stod vid det här tillfället i krig mot PEACE GC och det såg inte ut att gå så bra, Rumänerna höll på att förlora hoppet, fuskandet på motståndarsidan helt enkelt gjorde striden lönlös. Detta tillsammans med faktumet att två medlemsländer bara var en svensk kongressomröstning ifrån öppet krig tyngde ned ATLANTIS och satte tryck på hela alliansen. Till slut kom den väntade krigsförklaringen, den röstades igenom och accepterade 27 mot 1 för tre dagar sedan, och Sverige är nu i krig med Tyskland, precis som det lovats.

Den 21 maj upplöstes ATLANTIS formellt[2][3]. Vem som bär skulden för detta gapas det mycket om, och som i alla andra fall så är det aldrig en enskild händelse utan flera som spelar in. ATLANTIS sattes i streckbänken tack vare de konflikten mellan alliansen och PEACE GC och den mellan Sverige och Tyskland, och med en svag administrativ och ”e-juridisk” grund att stå på som inte klarade av att utsättas för situationer som denna så var ATLANTIS förr eller senare dömt att gå under.

Vad som kommer ut av detta kan såklart spekuleras i, och frågorna är många.
Kommer ATLANTIS att resa sig ur askorna? Även om alliansen kommer på ben igen, med eller utan Tyskland och Sverige, så kommer det inte vara samma gamla ATLANTIS som förr.
Uttalanden har kommit från Kalle Holm om att denna konflikt med Tyskland var vår ensak och inte ATLANTIS, de skulle hålla sig neutrala. Men gjordes inte hela konflikten, då man röstade in Tyskland i ATLANTIS, till just det; alliansens ansvar, var det inte så?
Kalle Holm sade i sin artikel[4] igår morse att ”En sann allians kan stå emot allt tryck i världen utan att vackla” (direktöversättning). Skulle den ha stått emot det lilla trycket från Sveriges befolkning också?
Igår kväll skickade Spanien ett fredsfördrag till Sverige som nu har gått igenom, Storbritannien gjorde detsamma i morse. Rädda vad som räddas kan; att strida för någon av parterna skulle inte leda någon vart, bara skada diplomatin och hämma ett eventuellt återhämtande.
Vi får se hur kriget kommer att sluta och vad som eventuellt behöver göras efteråt, men det ser i dagsläget ut som att vi kommer att ta Tyskland en tredje gång, och om denna gång ska bli lika misslyckad som de tidigare det återstår att se, men det är ju ”tredje gången gillt” som man säger och jag hoppas att alla fattar att man inte kan behandla varandra som skit i all oändlighet utan att man måste förlåta och lägga skillnader åt sidan och incidenter bakom sig.

Ni får se den här artikeln som vad ni vill, jag publicerar inte den som någon ”Sanning” som jag förväntar mig att ni ska tro på. Likaväl så vet jag att den här artikeln inte innehåller ALLA fakta, men jag har intervjuat personer från olika ståndpunkter och jag har grävt fakta hos källor från olika parter, inblandade såväl som utomstående. Allt detta till trots är det fortfarande jag som skrivit den, och det har jag gjort med hjärtat och det är jag stolt över. Jag skrev den inte för att slå mot någon, jag skrev den inte för att kränka någon eller för att förstöra något, jag skrev den av en enda anledning: EFTERTANKE. Det är precis vad jag har ägnat den senaste veckan åt, mental sanering och eftertanke.
Jag är trött på trångsintheten och jag vill inte höra något jävla nonchalant skitsnack om vem som har gjort rätt och fel, för det hoppas jag att klargjort nog här att det är helt meningslöst och allt annat än konstruktivt.
Att vända om i kriget må vara försent, det är redan startat, och om det gick så skulle jag önska att det slutfördes i tystnad men det går tyvärr inte. När det så småningom är över, oavsett resultat, så får vi då se om det verkligen var värt det. Ökad aktivitet, populationsboom, ekonomisk stimulans och annat har förutspåtts som effekt av kriget, vi får se hur det blir med det. I vilket fall som helst så är sommaren snart här och det är dags att spendera lite tid AFK ute i solen, precis som förra året och det ser jag fram emot. Jag är osäker på om jag hinner publicera en artikel till innan dess, så för säkerhets skull önskar jag er alla en riktigt trevlig sommar. Se till att njuta av den!

- Josef Stark
Sources (publically accessible)

1. The Treaty of ATLANTIS
2. Shadowukcs message
3. Erep wiki History of ATLANTIS
4. Kalle Holms article