neppons längtan efter kvinnan i sitt liv: Del II

Day 2,057, 03:51 • Published in Sweden Sweden • by Wolf Henrich von Helldorf
DEL II



neppons plingar efter sin tjänare Kain Propan med hjälp av sin lilla klocka. Kain kommer långsamt med hasande steg in i biblioteket där neppons sitter insjunken i sin Chesterfield fåtölj framför den öppna brasan.
- Kain, kan du inte ta gå ned i källaren och hämta den där gamla whiskyn jag har sparat under så många år. Ta med dig två glas och slå dig ned här vid brasan så att du kan hjälpa mig att minnas när du kommer tillbaka, beordrar neppons.

neppons lyssnar till Kains släpande steg när han lämnar bilblioteket och rör sig mot den stentrappa som leder ned till vinkällaren. Kain har varit med länge nu, kanske för länge. neppons funderar på om det inte vore dags att släppa Kain från sin tjänst, låta han bo kvar på godset, men att han skulle få spendera sina sista dagar med att vara en fri man.
neppons slår ifrån sig tankarna, -Kain älskar sitt jobb och sin herre, han älskar mig som jag älskar min förlorade kvinna. Han skulle inte klara sig utan de sysslor jag ger honom och närheten till mig.

"Kain nere i neppons vinkällare för att välja ut en dryck"

Efter en stund så kommer Kain tillbaka med den omärkta flaskan med whisky och två glas, han häller först upp ett glas åt sin Herre och sedan ett åt sig själv innan han slår sig ned i fåtöljen intill neppons. -Herre jag lyssnar, säger Kain med en trött röst. Kain ögon vittnar dock om att han är väldigt nyfiken och alert på det neppons har att berätta. Han vill höra allt, från början till slut.



Paradiset Försvann. Den unga pojken neppons trodde han hade kommit till helvetet.

Jorden var en plats för pöbeln, en plats där fattigdom och dåligt ledarskap var utbredd. Det var fullt med människor som bodde i sin egen avföring, ja de kastade ju faktiskt ut skiten rakt genom fönstret ned på sin egen gård eller gata kunde neppons konstatera bittert. neppons spenderade sin första tid med att leta, hade paradiset försvunnit och neppons med det så borde även Betamjau finnas på denna gudsförsakade plats.

neppons började fråga runt, han knackade på alla dörrar han kunde hitta, från morgon till kväll. Men ingen kände igen den beskrivning han gav dem på Betamjau. De hade inte sätt någon så vacker flicka springa omkring här i skiten, hon måste hålla till vid slottet konstaterade de barskt innan de slängde igen dörren i ansiktet på honom. neppons satte sig ned i ett gathörn och började gråta, han var ensam i Paradiset till en början innan Betamjau kom, men här på Jorden var han verkligen ensam och övergiven.


"Två ryttare kom ridande"

Två hästar kom galloperande i full fart genom de trånga gatorna, folk fick slänga sig ur vägen för deras framfart. Den ena ryttaren var en lång herre med sidenröd mantel och den andra var något kortare och för den delen tjockare men med safirblå rustning.
Det såg komiskt ut att se den lilla tjocka mannen i sin rustning, han kunde inte bära upp den för fem öre och han pustade för varje steg hästen tog trotts att det var den som gjorde det riktigt tunga jobbet med att bära upp mannen i sin sadel. Ryttarna närmade sig det hörn där lilla neppons satt och snyftade

-HALT! Skrek mannen i röd mantel och tvingade hästarna till stopp. Han klev av sin häst och ställde fram en pall åt sin korta tjocka ryttarkamrat så att han också skulle kunna komma ned. Efter 15 minuter en kvart så hade den safirblåa tjockisen lyckats ta sig ned från hästen och stod nu och pustade å frustade för att återfå andan efter den ansträngning som hade krävts. neppons hade under tiden suttit kvar i sitt gathörn där ryttarna hade stannat och betraktat dem nu med roande blick.

-Vem är du och vad gör du här? Frågade mannen med den röda manteln som presenterade sig som storhertig Intyala. -Du måste ju höra hemma på slottet så välskött och fager som du är konstaterade han åt neppons håll. Den feta riddaren som presenterade sig som som Lord Krull slickade sig runt munnen vid anblicken av en naken liten blond pojke med lika blåa ögon som hans rustning. -Ta med honom till slottet sa Lord Krull med saliven rinnande ur mungipan till sin kamrat.
Intyala äcklades av Lord Krulls sugande blick men hjälpte neppons upp på sin egen häst så att de kunde ta med honom tillbaka till slottet dit han måste höra hemma.


"Lord Krull"

Intyala var en snäll herre, han gav neppons vin att dricka och torkat kött som gjorde att neppons för första gången på flera dagar kunde äta annat än utkastade matrester från gatan. Väl framme vid slottet satt de av och lämnade över hästarna till stallmästare Julius Mann som snabbt ledde dem in i stallet för att skötas om.

Storhertig Intyala och Lord Krull gick med raska steg in genom en av dörrarna på det stora slottet och neppons fick halvspringa efter för att hinna med. Innanför dörren så ledde de neppons upp genom slottets otaliga trappor mot det västra tornet vilket överblickade hela staden och skogen bakom den.
Högst upp i tornet så fanns det en platå och på den var det en vacker välskött trädgård med vackra rosenbuskar, äppelträd och sprängfyllda krusbärsbuskar. I trädgården sitter en kvinna och påtar i jorden, det ser ut som att hon planterar något men vad kan neppons inte vara riktigt säker på.

- Min Herre vi hittade den här pojken nere i staden säger Intyala till kvinnan som sitter med ryggen emot dem. Hon ställer sig upp och vänder sig om mot dem. neppons ryggar omdelbart tillbaka av åsynen av en tandlös, hårig och galen man i den klänning han trodde tillhörde en Kvinna.

- Välkommen till min stad! Hälsade Kamrat Ankan med ett ont flint över hans ansikte.


"Kamrat Ankan"


Berättad av // Wolf Heinrich Von Helldorf