neppons längtan efter kvinnan i sitt liv: Del I

Day 2,047, 08:32 • Published in Sweden Sweden • by Wolf Henrich von Helldorf
Del 1

"Biblioteket på neppons gods"

En mörk och regnfylld kväll i sena oktober står neppons och blickar ut över sina ägor. vad har egentligen hänt med den framgång och lycka som han fick uppleva under många år?
neppons petar till veden i elden på den öppna spisen innan han går tillbaka och sätter sig i sin slitna oxblodsfärgade Chesterfield fåtölj, den är placerad intill brasan i hans bibliotek på det Uppländska gods som han köpte för sina sista slantar efter det motvilliga tillbakadragandet från sitt kejserliga ämbete. I den öppna spisen slår nya lågor upp och kastar skuggfigurer runt om i rummet som får neppons att börja minnas.
Där i elden och i skuggorna så ser han tiden som har förflutit och inom honom så blossar ett litet hopp upp om att det ännu inte är över.
- Jag kommer tillbaka, jag kommer finna "henne", viskar neppons som svar till de skuggor som visar hans uppgång och fall dansande över väggarna.


"Gud skapade eJorden och neppons"

Men för att kunna berätta den här historien så måste vi börja från den där dagen i paradiset, den dagen Gud skapade neppons som den första människan. När Gud på den 7:e dagen fullbordade eJorden så föddes neppons i himmelens paradis. Hans far var Gud och hans mor var Betamjau. Gud visste från första ögonblicket när han såg neppons att det var något speciellt med den lilla pojken, men han kunde inte riktigt sätta fingret på vad.


"Fjärilarna som jagades över ängarna"

Dagarna i paradiset flöt på, den blonde pojken neppons sprang runt och jagade färggranna fjärilar som flög mellan de doftande blommorna på den stora gröna ängen. Det var aldrig dåligt väder, det var heller aldrig för kallt för att sova ute så när tröttheten kom så somnade neppons rätt och slätt i gräset under en stor ek. Men en natt vaknade han av ett ljud i buskarna, neppons kände för första och enda gången i sitt liv rädsla.

neppons smög försiktigt upp från sin sovplats och började röra sig mot det ljud han hörde, steg för steg och med andan i halsen så kikade han runt omkring för att försöka se vad det var som gjorde ljudet.
-DÄR! neppons fick se en skymt av den varelse som gömde sig bakom busken, ett långt mycket vackert brunt hår hade det kunde neppons konstatera.
- Kliv fram och visa dig, säger neppons till varelsen som gömmer sig bakom busken. Efter en viss tvekas så kommer det sötaste lilla flickebarnet ni kan föreställa er fram bakom busken, hon var i exakt samma ålder som neppons och hans lilla hjärta slog hårdare när deras ögon möttes.


"Betamjau i paradiset"

Flickan var Betamjau, inte neppons mor men en direkt avbild av henne. neppons hade aldrig förut träffat en människa eller ens sin mor eller pappa för den delen utan han hade levt ensam i paradiset fram tills dess, bortsätt från alla djuren förstås.
neppons och Betamjau blev snabbt oskiljaktiga och gjorde allt som gick att göra tillsammans! De fiskade, skuttade och tävlade om vem som kunde få flest ringar på vattnet genom att kasta sten. neppons behövde inte länge jaga fjärilar själv, utan nu hade han en livskamrat.

Fyra fartfyllda år flöt förbi och neppons och Betamjau hade aldrig en tråkig stund tillsammans. Men så en dag när Betamjau hade promenerat bort för att plocka goda frukter och bär som frukost till de båda så såg hon ett nytt, stort och glimrande vackert äppelträd. Äpplen av den rödaste sort så stora som en vuxen mans knytnäve!


"Det magiska äppelträdet"

Betamjau närmade sig häpet det stora trädet som hon på något magiskt sett hade lyckats missa, hon ville springa tillbaka och hämta neppons för att dela denna magiska upptäckt. Just som Betamjau skulle vände sig om för att springa hem mot neppons så hörde hon en låg väsande röst. - Sssska du inte sssmaka på ett av stora röda fylliga äpplena för att få i dig lite härligt sssssöt energi innan du hämtar din kamrat?

Betamjau klev fram mot rösten nyfiken på vem som hade tilltalat henne. Ner från de högsta grenarna av det stora äppelträdet slingrade sig Urmen ned till henne. Betamjau blev inte rädd, hon visste att det inte fanns några giftiga djur i paradiset och det värsta som kunde hända var att man kunde riva sig på taggarna på rosenbuskarna. Urmen smickrade Betamjau allt vad han kunde, berättade vilken vacker flicka hon var och att hon verkligen borde smaka på ett av de rödaste äpplena för att kunna berätta för neppons om den underbara smaken när hon skulle tillbaka för att hämta dit honom.
Betmjau lät sig luras, Urmens stora stirrande ögon fixerade sig på handen som tog ned ett av äpplena från trädet. Urmen med sina uppspärrade ögon drog på smilbanden så att tungan ramlade ur munnen på honom när Betamjau satte äpplet mot sina fylliga läppar för att ta en tugga. Paradiset försvann.


"Lilla Urmen tittar fram ur trädet"

Berättad av // Wolf Heinrich von Helldorf