Överste Slagter anländer till Karlsborg.

Day 4,318, 12:32 Published in Sweden Sweden by Misho
Karlsborg, Vakten, måndagen 16e September 2019, kl 06:00.



Var det här slutet eller var detta början på något nytt och något större? Det hörde inte till vanligheterna att en ärrad veteran från ett av de mer aktade regementena väljer att tacka för sig för att söka sig till SOG.
SOG brukar mest locka till sig individer från den så kallade vinkelmaffian, yngre specialistofficerare som både går på och sprider myten om förbandets förehavanden. Inte en ärrad Överste som redan gjort och sett allt. Nej, det var knappast jägarromantiken han sökte, så vad var det då? Hög lön? Nej det är sådant som SAF tävlar med, bra arbetstider? Nej, knappt pappersvändarna på Lidingövägen 24 hade arbetstider som gick att kombinera med något familjeliv.

Han hade ändå valt att söka sig till SOG och då kunde han lika gärna promenera dit sista sträckan, för var det något han kunde var det att gå långt och bära tungt. Han närmade sig vaktkuren, sträckte på sig och höll fram militärlegitimationen mot luckan och det svarta glaset.

Ingen reaktion. Vaktfan hade väl somnat på posten. Han hade själv med uppfostrande röst rutit åt beväringar som klättrat över stängslen på kvällarna för tjuvpermis att alla militära områden bevakas av vakter. Vakter blir de som gjort sämst ifrån sig på testerna. Vakterna går likförbenat omkring med skarpladdade vapen och är det några jag inte litar på ska ni veta är det vakter. Så det ska inte ni heller göra!

Istället för att det svarta glaset skulle skjutas åt sidan öppnades istället dörren till vaktkuren och en yngre soldat med vaktbindel klev ut.


Överste.. Slagter.. stammade han fram. Får, får jag tag ta en selfie?

Tankarna flög kors och tvärs genom Överstens hjärna. Dekadensen hade alltså nått ända till Karlsborg och SOG, eller åtminstone till Vakten.

Begäran avslagen, återgå till er post.., eller först, släpp in mig innan jag ångrar mig och går härifrån.

Jaha vad får jag se härnäst då, en färggrann hoppborg en glassbil kanske tänkte Slagter när han styrde stegen mot kanslihuset. Men han såg bara några gamla utnötta stridsfordon som onekligen sett bättre dagar.

Hela regementet såg slitet ut det var inte som hos Flygvapnet. Att Presidentens fru hade en topptjänst hos försvarskoncernen SAAB och att Gripenprojektet tycktes ha en alldeles egen gräddfil i varje försvarsberedning var lika uppenbart som upprörande. Presidenten kunde åtminstone sköta sina frikostiga utdelningar lite snyggare än att dela ut allmosorna ett par dagar innan presidentvalet. Och som vanligt var det Flygvapnet som fick mest. Flygvapnet hade onekligen Försvarsdepartementet lindat kring fingret, annat var det på Mishos tid då fick alla tilldelning efter insats inte bara flygfolket. Det gjordes inte skillnad på folk och folk såsom det görs idag.
Det är som om våra insatser i Rumänien inte räknas tänkte han. Hittills hade han lett flera tunga insatser i Rumänien som Försvarsledningen mest tycks hålla igång för att blidka andra intressen. En del sade rent ut att det handlade om stora summor rakt ned i fickorna till presidenten och hans närmaste. Internationella svartkontrakt för råvaruhandel där en viss procent av omsättningen gick till presidentens dolda konton. Thornhills hade ifrågasatt detta men hade knappt synts till efter det. Det finns så många sätt en person kan tystas på tänkte Slagter.

Insatserna i Rumänien var farliga men hittills hade de klarat det utan personförluster men det slet på manskap och utrustning. Budgeten räckte aldrig och var konstant ansträngd.
Två gånger hade han, enligt konstens alla regler, anmält till Försvarsministern att insatserna i Rumänien omedelbart måste avbrytas. Regeringen hade i båda fallen snabbt röstat i frågan och faktiskt röstat med Slagter om att avbryta de kostsamma och slitsamma operationerna i Rumänien. Men vad hade det resulterat i? Operationerna hade bara rullat på.
“If voting made any difference they wouldn't let us do it.” mumlade Slagter.

De lyssnar inte på mig i ledningen, de tar oss gamla krigare för givet. Slagter hade aldrig sagt något om detta i övrigt, omröstningarna och spelet i Regeringen fick räcka. Han var lojal mot Konungen och politiken brydde han sig egentligen inte om även om han av många sågs som en politisk kraft och ledare även utanför Försvarsmakten.
Men så var han också en bildad man och när han klev förbi en staty av en fallen kamrat kom han att tänka på Aristoteles gamla ord.

“Poverty is the parent of revolution and crime”

Översten var framme vid den imponerande porten vid kanslihuset, han såg ned på sina kängor de var dammiga från gruset på kaserngården och promenaden till regementet. Här behöver styras upp tänkte översten. Först ska kängorna putsas.