Join the new world

Del III


Nu är det bara glöden kvar av den brasa som nyss brann i sin fulla prakt. Det är mörkt utanför fönstret men regnet har börjat att avta. neppons har somnat sittandes i sin fåtölj med whiskeyglaset kvar i sin hand.
Kain Propan som fortfarande är vaken reser sakta sin reumatiska kropp från stolen bredvid för att sätta undan glaset neppons håller i innan det faller till marken och krossas mot trägolvet. Kain plockar också fram en varm tjock filt från sjömanskistan bredvid en av bokhyllorna som han stoppar runt neppons för att han skall slipa frysa under nattens sena timmar.
Kain kysser neppons panna och viskar godnatt innan han lägger på ett nytt vedträ i den öppna brasan och sedan lämnar biblioteket med försiktiga hasande steg för att inte väcka sin herre. Tystnaden och mörkret omger nu den sovande neppons som en slöja, men i neppons drömmar eller om man nu kanske skulle kalla det mardrömmar så lever historien vidare.



"Stentrapporna som leder till Kamrat Ankans trädgård"

-Rappa på! Flåsar den tjocka Lord Krull bakom neppons när han leder honom ned från den trädgård högst uppe i ett av de torn på det slott som neppons hade tagits till. Intyala går bakom dem båda och ser till att Lord Krull inte ska kunna ta med sig den unga neppons till sin egen kammare istället för till fängelsehålorna vilket Kamrat Ankan hade beordrat dem att föra sin fånge. Det var vida känt i staden att Lord Krull tog med sig ynglingar upp på rummet för att roa sig mellan måltiderna. Men inte denna fånge, han var för viktig, det kände Intyala på sig.


"Fängelsehålorna"

Väl inlåst i en av fängelsehålorna så började neppons att fundera. Hur kunde en sådan hiskeligt ful person som Kamrat Ankan styra en hel stad? -Något är fel här, mumlade neppons utan att förvänta sig ett svar från någon. I cellen satt det flera andra fångar, men de var alla gamla, stank av svett och verkade inte intresserade av att umgås med varandra. Men en av männen hörde vad neppons mumlade om och svarade honom.
- I den här staden får alla lika mycket mat och lön för sitt jobb, men Kamrat Ankan stoppar mer än 2/3 delar i sin egen ficka. Pengar han sedan köper sig soldater med som håller ordning på hans vansinniga lagar och lyder hans minsta vink.

Mannen som hade talat till neppons hade en munkkåpa på sig men med luvan uppfälld så neppons kunde bara skymta ett långt vitt skägg som stack ut.
- Vem är du och varför sitter du här? frågade sedan neppons nyfiket när mannen hade svarat på den första frågan vilken egentligen inte hade riktats till någon.
Mannen flyttade sig närmare neppons och tog av sig luvan för att kunna presentera sig med både namn och ansikte.
- Mitt namn är Valnad och jag är egentligen den rättmätige konungen i den här staden, men jag kastades i fängelset när Kamrat Ankan lurade mig till sängs en blöt natt då jag hade druckit för mycket. Hade jag bara låtit bli det där sista stopet med mjöd hade jag antagligen sett att "kvinnan" hade lika långt skägg som den get mina föräldrar hade på den gård jag växte upp. Men nog om mig nu, vad gör du här? avslutade han.


"Valnad"

neppons berättade sin historia från början till slut för Valnad och när han var klar så smackade Valnad belåtet med läpparna.
- Du är minsann ingen vanlig liten pojke du! Jag ser en stor framtid gå dig till mötes och jag skall hjälpa dig ut härifrån, detta är ingen plats för en sådan som du. Om tre dagar så blir det fullmåne, då ska du lämna det här stället, jag kommer se till att en häst väntar på dig utanför murarna och rid sedan i månljuset så långt bort från den här platsen du bara kan. Ta dig till kusten och ta värvning på ett skepp, du kan säkert få jobb i någon kabyss hos en av skeppskockarna. Du skall även få min ring, så att de personer som fortfarande är mig lojal kan hjälpa dig på resan.

Tre dagar passerade och på natten den tredje dagen så åt neppons och Valnad kvällsmålet som serverade i fängelsehålan för sista gången tillsammans. neppons undrade om inte Valnad kunde följa med.
-Om du vet hur jag ska ta mig ut härifrån varför följer du inte med mig? frågade han
Valnad smackade återigen roat med läpparna och svarade.
- Jag trivs bra här, borta från offentligheten och med bara mina tankar som sällskap för de andra gubbarna här inne är inte riktigt kloka. En dag kanske jag lämnar det här stället för att åter kräva min rätt som Kung men den tiden har ännu inte kommit, konstaterade Valnad


"Pojke som tros hållas i Lord Krulls förvar"

neppons hann somna till och Valnad fick väcka honom när det var dags, Valnad kände längs väggen på den mörka cellen och knackade på stenarna, till slut verkade Valnad ha hittat det han letade efter och då kallade han neppons till sig. Valnad skapade ett hål i väggen genom att lyfta bort några av de stenar som tidigare hade sett fasta och solida ut, där bakom döljde sig en hemlig gång.
neppons tog farväl utan sin nyfunna vän och klev sedan in i den mörka gången. Valnad gav neppons sin ring och önskade honom lycka till innan han la tillbaka stenarna så att väggen återigen blev hel och ingen skulle kunna få reda på vart neppons hade tagit vägen.

Nu var neppons ensam igen, kunde han verkligen lita på Valnad? Var han verkligen kung och kanske var detta bara ett försök från Lord Krull att få neppons till sin egen kammare utan att Intyala fick reda på det? neppons slog bort tankarna och fortsatte trevande framåt i tunneln.
Efter en lång stund så såg han ett svagt ljus framför sig, neppons skyndade sig den sista biten och kände frihetens vackra omfamning när han kom ut i den friska nattluften och insåg att ingen hade lurpassat på honom utanför. Där fastbunden i ett träd stod också hästen Valnad hade lovat honom. neppons hörde klockor som började slå alarm runt om i staden och såg också vakter med eldfacklor springa längs med murarna och han antog att de nu hade fått reda på att han hade flytt från fängelsehålan. neppons slängde sig upp på hästen och gav sig ut i vildmarken utan att titta tillbaka. Han var fri! Han hade också hittat en ny vän i Valnad och han började känna att den här platsen må vara helvetet men att det också fanns änglar som kunde vägleda honom i färden till sin älskade Betamjau och sitt förlorade paradis.


"Fullmåne och friheten väntade på neppons"


Berättat av // Wolf Heinrich von Helldorf